Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Den där om foten som inte fungerar

upload.jpg

För två år sen opererade jag bort en Hallux på min högra fot. Det var totalt nödvändigt eftersom jag hängde längs väggarna på jobb och grät av smärta och knölen var lite mindre än en golfboll i storlek och gick rakt genom foten. Men det var helt klart något av det värsta jag gjort. Den smärtan! 

upload.jpg
upload.jpg

Inte nog med att bedövningen inte tog innan operationen, jag kände hur han skar i foten (för övrigt en av mina überrädslor, att vara vaken och känna allt under en operation) så de snabbt fick sätta två bedövningssprutor till i foten (det är också en smärta som inte går att förklara), på kvällen hamnade jag på akuten och blev fullproppad med morfin för att smärtorna var så kraftiga att jag bara grät. Och sen tog det åtta månader innan benet läkte, något som visst kallas för fördröjd läkning men som gjorde att jag inte kunde gå ordentligt på grund av smärtan. 

 

upload.jpg
upload.jpg

Det visade sig att jag hade artros i tån också, så när skelettet väl hade läkt fick jag en kortisonspruta i tån. Men under året som gått så har smärtan kommit tillbaka mer och mer och nu är jag på samma ställe igen, hängandes längs väggarna, gråtande av smärta. 

upload.jpg
upload.jpg

Det har läkt fint men det vita området på foten har tappat allt pigment och jag brände området kraftigt i solen i somras. Mitt problem nu är nervpåverkan i fotryggen och artrosen undertill, inne i tån.  

Så, jag hamnade på akuten. Men det hjälpte inte, fick två Alvedon och en Diklofenak och hamnade på Kvälls- och helgmottagningen för att få ett recept på smärtstillande.  

Stora sjukhus tappar bort människan. Jag jobbar på detta stora sjukhus och tänkte därför att det "vore bra" att ha en läkare kopplad till sitt problem, som är lättare att få tag på än en privat. Det hela slutade med att jag ändå mailade den privata läkaren igår och fick en tid till honom redan nästa vecka. Något jag försökt få hjälp med i snart ett halvår via stora sjukhuset, kommer alltså lösas via min opererande läkare redan nästa vecka... 

Det är inte ok. Det är inte ok att sitta i fem timmar, förlora inkomst för att få höra att min smärta inte är ett problem för akuten och få tre tabletter som inte ens hjälper mot huvudvärk. Sen ytterligare en timme på vårdcentralen för ett recept som jag inte kunde hämta ut eftersom apoteket inte direkt skyndar sig på kvällstid. Eftersom jag är en ensamstående mamma, fick min son sitta med mig i telefonen medan han grät för att klockan började bli sen och det är jobbigt att vara ensam hemma när det är kväll. Jag satte mig på akuten klockan tolv och var hemma utan någon hjälp, halv sju på kvällen.  

Det är inte okej... 

Den där om att leva med en tweenie

Den där om att oväntat hamna på akuten