Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Förresten, jag har sagt upp mig

Förresten, jag har sagt upp mig

Good morning, y'all! 

Herregud, vad hände med februari? Den är redan över, imorgon är det mars, vänner. Hur gick det till? Jag tyckte precis jag satt där i slutet av januari och pratade med min nya chef i telefon och planerade för hur jag skulle gå in till min nuvarande chef och säga de där väldigt laddade orden Jag säger upp mig. 

Men på något sätt så kom både modet och styrkan. Att knacka på dörren så där urtidigt på morgonen, rädd för att spilla kaffet jag hade i handen eftersom jag skakade så mycket. Och stammande säga Har du tid en liten stund? 

Visst är det märkligt ändå. Här tar man ett megasteg för sitt eget liv och ändå så tittar folk på en med huvudet på sned och frågar hur man kommer klara sig? Naturligtvis kommer jag klara mig alldeles ypperligt, annars hade jag väl aldrig sagt upp mig? 

När jag outade att jag skulle börja nytt jobb så fick jag massor av grattishälsningar på fejjan och självklart undrade alla "var jag skulle ta vägen nu". Jag svarade lite fyndigt att jag skulle inte "ta vägen" någonstans alls, jag tänkte stanna hemma istället. Jobba på distans. Med transkribering. Helt plötsligt hade ingen någonsin hört talas om transkribering förut (trots att det är vad jag jobbat med sedan 2013, bara under ett annat namn) och ordet "distans" blev helt plötsligt väldigt laddat. Vad menade jag? Hur skulle det gå till? Hjälp, så ensamt. Det skulle aldrig hen klara av att göra, hualigen så farlig mark jag gick på. Först tyckte jag det var lite lustigt. Jag kunde inte alls förstå var dessa hemska farhågor kom ifrån. Sen började det bli lite smålöjligt att svara på samma sak om och om igen. Och sen kom irritationen. Det kändes lite som om folk runt omkring mig tog bort glädjen. Jag möttes av spontana uttryck som "Ahmen vad fan ... ", "Hur ska du klara dig, det kan man väl inte tjäna pengar på?" och det nästa värsta - tystnad. Det blev tyst ett tag i korridoren på jobb. De blev arga på mig. Tyckte att jag övergav dem. Jag förstörde saker. 

Så låt mig en gång för alla förklara. 

Jag kommer jobba med transkribering. Det innebär att jag laddar hem ljudfiler från en arbetsportal, skriver på min dator, laddar upp den färdiga filen på portalen igen (eller direkt till kunden, beroende på vad det är för typ av jobb). Det är inget nytt företag jag kommer jobba för, det finns redan och har funnits ett tag, jobben kommer in hela tiden. Jag är inte ensam om att jobba för företaget, vi är många, vi sitter bara inte tillsammans. Vi har pensionsförsäkring, friskvårdspeng och jag har betald semester. Jag får mer i månadslön än vad jag har på sjukhuset. Och nej, nästa lönerevision på sjukhuset kommer inte ens nå upp till det jag har blivit erbjuden nu. Jag har en fastanställning, jag ska inte jobba timmar, jag är inte utlämnad till någon upp- och nedgång i jobbflöde, jag har ett kontrakt och jag är medveten om att jag slipper gå upp i ottan för att åka iväg och sätta mig på ett rum där jag inte har en chans att hinna med mina arbetsuppgifter innan dagen är slut. Jag är medveten om att jag inte kommer bli störd en gång i halvtimmen av någon som inte orkar faxa själv eller av någon som behöver ett kuvert eller låna tejp. Jag förstår att jag inte längre behöver svara i telefonen för att någon felaktigt gett ut mitt direktnummer och skickat en person till mig, som jag inte ens kan hjälpa, för personen hamnade fel för fjärde gången och tar ut sin ilska på mig. Jag är medveten om att jag inte behöver trängas vid mikron på lunchen eller bli trött i huvudet av den höga ljudvolymen. Jag är medveten om att jag inte behöver prata jobb på alla mina raster och att jag inte behöver gå ut ur byggnaden bara för att få fem minuters lugn och ro. Jag är medveten om att jag inte kommer ha fem missade samtal på telefonen innan jag ens börjat min dag och att jag inte behöver få en allergisk doftchock för att folk inte förstår att man inte bör bada i parfym innan man går till sitt läkarbesök. 

Jag är också medveten om att jag kommer sakna er, ni som jag fått en härlig relation med. Jag är medveten om att någon annan får ta över min peppingtavla eftersom ni blivit vana vid mina ord av tröst eller uppmuntran varje dag. Jag är medveten om att vi inte kommer stå vid kopiatorn och fnissa. Jag är medveten om att vi inte kommer ses varje dag. 

Men det jag får, är mer tid med min son. Jag får friare arbetstider. Jag får lov att bestämma hur jag vill lägga upp min dag och jag får sitta ostört och jobba. Jag får lov att gå ut på lunchen för att jag vill istället för att jag måste. Jag får lov att ta semester när jag vill, för jag har en årsarbetstid istället för en månadstid. Jag får lov att jobba hur mycket jag vill och jag får lov att ta det lugnt. Jag får lov att sitta i pyjamasbyxor och osminkad. Jag får lov att gå på min sons skolavslutning utan att be om lov först, utan att kolla så någon annan täcker upp eller mer sanningsenligt, vara den som alltid täcker upp. Jag behöver inte säga till min son att jag måste (som vanligt) jobba på hans lov. Jag kan vinka av honom på morgonen och krama honom direkt han kommer hem. Jag kan sätta mig på ett plan till Kreta utan att vara orolig för att någon annans arbetsbörda kommer bli för stor. Jag behöver inte somna med ständiga tankar om hur jag ska få tiden att räcka till eller hur mycket jag inte orkade göra idag, för att jag är så otroligt trött i huvudet. 

Jag lurar inte mig själv. Jag kommer jobba hårt. Och länge. Och kanske på tider när jag inte normalt sett skulle jobba. Gränserna mellan semester och jobb kommer suddas ut lite. Jag kommer behöva ha en hård struktur och disciplin. Jag kommer behöva vara extremt fokuserad. 

Men det är just det livet som passar mig bäst. Istället för att slentrianmässigt gå iväg till ett jobb som retar livet ur en, bara för att man måste kunna betala mat och hyra, så kan jag skapa nya bekantskaper genom mina lurar varje dag. Jag kan hör av mig till någon av de andra som bor i Lund och Malmö och fråga om vi ska ta en lunch. Jag kan möta mina vänner på deras tider, utan att stressande behöva hålla koll att jag inte drar över min egen lunchtid. 

Så jag tackar för er omtanke men låt inte er rädsla för det okända, överskugga min lycka. Jag vill detta. Jag tror på detta. Jag förklarar gärna men jag vill inte försvara mig längre. Ni känner mig bättre än så, ni vet att jag aldrig skulle göra något som inte är genomtänkt och överlagt. Ni känner mig, ni vet hur jag funkar. 

Så vi försöker igen - Förresten, jag har sagt upp mig! Frågor på detta? *sa hon med glimten i ögat och ett leende på läpparna* 

Maj kan inte komma snart nog

Maj kan inte komma snart nog

Februarilov

Februarilov