Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

And then came the magnolias

Lundagård

Tänk vad jag har saknat detta. Att få gå i en park och bara hänföras av alla vackra färger, alla vackra blommor, den där ljusa gröna färgen som bara kommer om våren. När himlen är väldigt blå och solen är väldigt varm och skuggan är obönhörligt kall. Och det rosa är rosa och det vita blir lite mer vitt och min kropp vill bara stanna kvar ute, i allt det vackra. Och händerna blir så kalla att det nästan gör ont men jag vägrar ta på mig vantar, för det är vår liksom! Vår - inte vantväder!

Och imorgon ska vi sjunga om rasande vintrar som töar bort, hälsa våren med en stor eld och bli allmänt irriterade på att vi alltid ställer oss i den riktning som röken blåser. Kinderna blir varma av elden om man ens får den där pinnhögen att brinna för det har regnat i flera omgångar och pinnarna är allt annat än torra. Och det kan sluta med att brasan aldrig brinner, för att någon ger upp efter det åttonde försöket att fjutta fyr. Jo, det har vi faktiskt varit med om en gång. Sonen var inte många år gammal så han minns inte, men jag gör. Kallt var det, småduggit var det och rök...nä, det gjorde det inte. Inte en enda liten flamma steg upp och hälsade våren. Kanske var det därför den sommaren regnade bort också, jag vet inte.

Pinnhögen på åkern har vuxit de senaste veckorna. Jag undrar jag om den kommer brinna, det har inte varit speciellt torrt i Skåneland, men kanske. Sonen ska till fadren så imorgon får jag rasa vinter helt själv, det är en ny upplevelse. Förra året vallade vi runt våra Crazy Texans och jag försökte förklara för NASA-Guy varför vi överhuvudtaget firar Valborg. Om "Maypoles in June" och "heathen traditions" och hans ögon som bara lös av glädje när han stirrade på alla dessa människor som samlats på stranden i Ystad, för att bränna pinnar och allt han kunde säga var "Awesome". Sen försvann han i vimlet och kvar stod Mrs. Former-NASA och suckade "Where is he now...?" hyfsat uppgivet och inte alls lika imponerad. Däremot lovade NASA-Guy att han skulle fixa ett eget Valborgsbål av sin julgran till nästa år och bjuda in alla sina grannar för att "fira svenskt".

Fairytale Pond

Jag har vissa högtider som är förknippade med väldigt starka minnen. Inte julafton och nyårsafton så där, men midsommar, Valborg, påsk och några till, de där mitt-emellan-högtiderna. Valborg har firats på många olika ställen men alltid med en brasa (eller försök till, i alla fall), hemma hos vänner, uppe på någon klippa vid havet, på någon äng där alla var supernervösa över att gräset runt omkring skulle börja brinna (vilket det också gjorde), på en strand eller mitt i en park. Den har dock aldrig firats ensam. Och det känns lite märkligt att jag i år inte ska ha samma liv och stoj omkring mig som alla år tidigare. Det går upp för mig att sonen är större, att jag själv är äldre, att vi helt plötsligt börjar bilda nya minnen, nya ordningar för hur framtidens mitt-emellan-högtider ska se ut. Någonstans utanför min egen sfär går livet liksom vidare ändå. Och min egen comfort zone har ökat i storlek. Så denna Valborg kommer innebära en ny milstolpe i mitt liv, ett nytt sånt där starkt minne. Året där jag lät allt gammalt följa med röken upp mot himlen, där jag lät gamla oförätter och tråkiga minnen rasa tillsammans med vintern till tonerna av någon kör. Ett avstamp mot hur jag ska fortsätta framåt, gå vidare med mitt liv. Inse att jag nu kan stå med rak rygg, utan tyngande minnen. Låta saker "lägga sig för att dö" för att kunna lyfta blicken och bara se framåt.

Livet ligger framåt. Gå, frodas, njut!

Är det bara hallänningar som "majar"?

Den där om downshifting, tiden och de vissna blommorna