Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

April, inspiration, bloggpaus och fibromyalgi

Crete00Någonstans ovan molnen är himlen alltid blåCrete01Bergen utanför Rethymnon

Hej mina fina!

Alltså det är redan april! Och jag vet att det varit allt som mest tyst från mig här men ibland kräver livet lite mer aktivt deltagande och då får kroppen och tanken vila lite i att ta hand om vardagen. Och då tryter min inspiration. Men nu, med en fibromyalgifeber i kroppen efter att ha stått på Södra Esplanadens loppis igår med min granne (som aldrig gjort något sådant innan) så känner jag kli i fingrarna för att få skriva igen. Sedan mitt lilla "tycker-så-synd-om-mig-själv-som -måste-ha-glasögon"-inlägg, så har jag äntligen fått fört över de nästan 400 bilderna från Kreta och kan äntligen visa lite. Och så är det exakt 84 dagar tills jag åker tillbaka för att stanna i två veckor. Längtan river i hjärtat. Inte bara att jag längtar efter mina fina fina vänner och värmen utan jag är faktiskt medbjuden på ett grekiskt barndop! Tjoho, jag ska äntligen få vara med på en sån där omtalat grekisk fest! Det är lilla I's kusin som ska döpas och A har lovat att jag ska slippa dricka raki. Hon gillar det inte heller så hon har lovat att hålla mig sällskap i Våga-vägra-raki-gänget och jag tackar för stödet. Nu ska jag försöka ta mig i kragen och lära mig lite grekiska innan jag åker ner, så jag i alla fall kan säga några meningar och kanske förstå lite. Håll tummarna för att jag lyckas! Crete06Chania (Xania) februari 2016 Crete02Xania februari 2016

När jag har suttit här med mina bilder och redigerat lite (håller fortfarande på att lära mig nya kameran) så har det slagit mig mer än en gång hur annorlunda Kreta är jämfört med Sverige. Här jämnar vi till exempel ett helt kvarter med marken för att bygga ett nytt hus. På Kreta bygger man bara på det som redan finns. Grannens fönsterluckor kan hänga på trekvart, spelar ingen roll, här bygger vi något nytt. Undervåningen kan ha glasväggar som skyltfönster medan ovanvåningen är utdömd. I Iraklion höll jag på att bryta mig in i ett hus, ett övergivet med hänglås på dörren. Nu brukar jag ju inte göra sådana saker och hade jag inte haft min guide med mig som lugnt förklarade för mig att man gör så här, så hade jag kanske flyttat in. Varför? Jo, för rutan var sönder i dörren och genom den såg jag en helt möblerad lägenhet. Obebodd, dammig, smutsig men med möbler, tavlor, lampor och foton på väggarna. Och ett stort hänglås med järnkedja som lås. Medan jag upprört försökte förstå varför man bara lämnat lägenheten, försökte guiden förklara att det kan finnas många skäl och man bara gör så. Men tänk er att få gå in, bara sakta röra sig längs med korridorer och trappor, se bitar av någon annans liv, lämnat åt sitt öde, någon som bara packat en väska och flyttat, lämnat allt. Kanske har man fått jobb i en annan stad, kanske har ägaren dött och det finns kanske inga arvingar eller arvingarna har egna boenden och inte tid att rensa ut. Och då får det stå tills någon har tid. Och mitt hjärta fladdrar så där vilt i bröstet för jag vill in och titta, känna, ta hand om och rusta upp, göra fint igen, bevara minnet av den som bott där.Crete09Xania februari 2016

Och man tätar med tidningspapper så ingen kan se in genom fönstren och sen låser man och går där i från. I lagerlokaler hänger taklamporna kvar och det finns fortfarande skyltar på väggarna. I lägenheterna och husen har man gjort sitt bästa för att bomma igen men om ingen kommer dit så tar tiden, vinden, de kraftiga regnstormarna, hand om jobbet och öppnar fönstren på glänt och små gröna plantor växer i sprickorna. Sladdarna hänger kvar utanpå fasaden och telefonledningar klipps bara av.

Man bygger när man har råd, oftast efter sommarsäsongen (som slutar i oktober) och man slutar när pengarna tagit slut. Och så får huset stå tills man har råd igen. Och alla vet att det bara är så, det är inget konstigt där, det är bara jag som tycker det är fruktansvärt. Och guiden försöker lugna mig och lägger huvudet på sned och säger att jag inte är i Sverige längre.Crete03Xania februari 2016Crete04Xania februari 2016

Sen svänger vi runt ett hörn och nyare hus samsas om platsen med ett gammalt klocktorn. Färger huller-om-buller och krickiga stolar på en uteservering. Höga röster och viftande händer i ett engagerande samtal mellan vänner och familj. Hundar och katter som strosar fram över kullerstenarna och vilar lite i solen. Överallt olika dofter i luften, mat, blommor, havet, vespor och ljuden av en stad och ett land som faktiskt inte lider. Som faktiskt har det bra och som faktiskt klarar sig fint. Ett land som har sin egen lunk och sin egen ordning. Som gör som de alltid har gjort och nästan alltid landar på fötterna. Vad som händer i Aten är något man pratar om men Kreta är en stolt ö med lång historia om att både överleva och slå tillbaka. Vardagsproblem har alla, det gäller bara att ha rätt attityd för att hantera dem.

Och då lägger sig lugnet i mig igen, för allting är som det ska. Allting är rätt och allt ordnar sig. Vänd ansiktet mot solen och andas. Allting är som det ska.

Även här i soffan med fibrofeber är allting som det ska. Faktiskt. För jag har tagit ut mig, min kropp säger ifrån och jag som är så van, lyssnar snällt och gör som den säger till mig. Jag slutade för länge sedan att  stressa upp mig för saker jag inte kan påverka. Och om jag någon gång tappar bort mig, så vänder jag ansiktet mot solen, andas djupt och känner samma lugn komma igen.

Och så längtar jag lite och räknar dagarna tills jag får åka tillbaka igen, till min vackra ö.

Jag är en Endoprinsessa

Att vara testpilot igen