Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Att fattas en hårboll på fyra ben

8893_10151401999583611_153422022_n 535900_10151325188598611_1404137628_n 555265_10151373956323611_2030781449_n

Den här hårbollen saknas oss idag.

Han smet ut i onsdagskväll, det är ju inget ovanligt längre, busen går ju in och ut numer. Men han brukar alltid komma när jag ropar på honom på kvällarna. Och han är sällan ute efter att det blivit mörkt. Men i onsdags kom han inte. Och i torsdagsmorse kom han inte heller. Och jag ropade, jag skramlade med godisburken, men ingen Corv. Så jag la ut hans handduk på en av altanstolarna för att han skulle veta att vi kommer tillbaka, vi var ju tvungna att åka till skolan och jobbet ju.

Men ingen hårboll kom.

935557_10151841004563611_1815409602_n 993020_10151542800168611_257004649_n

Idag vaknade jag med migrän igen. Det har varit ytterligare en hård vecka.

Så jag vinglade upp, vinglade ut på badrummet, kräktes till hela kroppen värkte och sen däckade jag i sängen igen. Som tur var, är Prins Valiant här och han har haft koll på sonen idag. Jag har bara sovit eller i alla fall halvsovit. Vid 12-snåret hör jag Prins Valiant säga: - Jonton kom, se vem som är här! och öppnar dörren. Och det första jag hör är ett oavbrutet jamande.

Så jag vaknar till ur min dvala, vänder mig om för att hälsa lillis välkommen hem, men mitt huvud skriker: Varför låter han så mycket? Och varför är rösten så grötig...? Och mitt hej fastnar i halsen och i ett hopp är jag framme hos honom, från liggandes till stående på en nanosekund.

- Ge mig hans handduk, håll Jonton borta, han får inte se detta!

1011665_10151903874543611_2109879318_n 1451542_10151871982583611_1131477373_n 1477390_10151895586988611_1812528365_n 10006914_10152075178583611_498276401_n

Sen gastade jag ut ett par kommandon till, om att alla måste ta på sig kläder och skor och samtidigt höll jag detta bylte i famnen och vaggade och vyssade... Inlindad i två badlakan drog vi sen iväg med ilfart till djursjukhuset i Lund. Jag med solglasögon eftersom huvudet dunkade, byltet illaluktande av blod, var och slem, fönstret öppet för att jag skulle kunna andas utan att kräkas, ett barn i baksätet som grät och sen försöka förklara vägen för någon som aldrig varit på djursjukhuset innan...

10406457_10152263516018611_7301735230677965562_n 10511299_10152417015433611_1046206470926137733_n 10577069_10152392429113611_9080708563123582681_n

Om han har blivit påkörd eller sparkad, det vet jag inte i dagsläget. Jag vet bara att han är stabil just nu, att han reagerar när den underbaraste personalen kommer in i rummet och att han får dropp och smärtstillande. Jag vet att de ska undersöka hans käke bättre i morgon när han fått vila lite till, jag vet att han var lugn när jag gick efter att jag varit med honom hela tiden fram tills det var dags att lägga honom i en bur för att vila. Jag vet att han har mitt stora badlakan med sig in i buren och jag vet att hans badlakan är slängt, vill aldrig se det igen även om det hade gått att få rent, vilket jag betvivlar.

Han hittade hem. Hur har jag ingen aning, men han visste att om han bara tog sig hem så skulle allt ordna sig. Att om han bara tog sig hem, där han är älskad, så kommer hans mamma ta hand om allting. Han rusade in förbi Prinsen och sonen, rakt fram till där han hörde min röst. Han visste att han måste komma in till mig, då löser sig allt. Och jag pussade honom i nacken när jag gick, jag sa att jag kommer och hämtar dig snart och i morgon kommer jag bli uppringd med ny status om hur han mår.

Men han fattas oss, vår älskade hårboll. Kom hem, Corven, snälla, bara kom hem.

Att sakna ett annat hjärta

Att vara laserbakis