Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Att ha klarat av en måndag

20140903_154210

Vi tog en lite kortare dag idag, jag och sonen. Det blev liksom för svårt att koncentrera sig tillslut. Det var ingen vacker syn som mötte mig i spegeln i morse, ögonlock i dubbelstorlek och svarta påsar under ögonen. En förlamande trötthet som bara inte gick att motverka med allt kaffe i Colombia och en hjärna som bara inte kunde lägga ihop ett plus ett. Och jag är inte säker på att jag hade de mest matchande kläder på mig heller. Lyckades se mig själv i någon glasdörr på jobbet och hann tänka "Vem är det?" innan jag insåg att det var jag. Så nä, ingen bra dag, men det gör inget. Det är ok att vara okoordinerad en dag som denna.

Men ändå blir man liksom lite glad ändå, när jag inte fått något samtal från sonens skola om att han måste hämtas upp ur en blöt liten hög och att solen skiner när jag går till den vackraste byggnaden i hela S:t Lars Parken för att hämta upp honom, en timme tidigare än beräknat. Och att sen se honom sitta med en boll i knät på gräsmattan med fyra andra killar som alla snackar och trixar med en annan boll, då skuttar hjärtat lite till. Ett mail från fröken gjorde allt ändå lättare, där hon skriver att allt gått superbra för honom, trots sorg och att han självmant berättat om vad som hänt (fastän hon visste redan eftersom jag ville att han skulle ha ett skyddsnät när han kom dit idag).

IMG-20140907-WA0000

Och jag då, jag har ju de mest underbara arbetskompisar i världen. Alla som kommit fram och kramat om mig, gråtit med mig och lyssnat när jag berättat om alla de hemska detaljerna som etsat sig fast i mitt huvud. Och så kramas vi ändå mer och så gråter vi lite till och är lovligt ursura på alla vårdslösa bilister som anser att djurs liv inte är värda att ta hand om.

Jag kommer ha en liten man i min säng i natt. Vi håller i varsin goseleksak som fortfarande doftar av Corven, det behöver man även om man är vuxen. Då är han liksom tillbaka igen, ger tröst i drömmen och ser till att vi är mindre ledsna. Och så tvingar jag sonen att titta på Paddington, bara för att det var min favoritserie när jag var liten och för att alla avsnitten finns på Netflix. Men det är för lite action med Björnen från mörkaste Peru, så vi enas om Simpsons istället, fastän han inte kan engelska och inte hinner läsa texten. Men det gör inget när man ligger i mammas säng och bara vill dåsa bort. För här inne lever vi i vår bubbla och den ger oss kraften att ta oss ut bland folk igen. Här vilar vi. Här är allt ok. Här tittar ingen konstigt på oss om vi har udda kläder eller om vi gråter öppet. Här står tiden stilla och låter oss läka i vår egen takt.

För allting blir bättre i en stor hög av kuddar och täcken och Corven-doftande mjukisar.

Att höra tystnaden

Att sakna ett annat hjärta