Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Att ha Svea på besök

Nyår1 Nyår2 Nyår3

Det sägs att Svea är över oss. Än har vi inte märkt något, det blåser lite mer i grantopparna ibland, men det är också allt. Nytt år har kommit och det gamla har dött, jag känner mig tom som vanligt, det är något speciellt med att veta att det ligger 365 tomma, vita blad i en oskriven bok, framför mig. Jag blickar tillbaka, jag försöker se framåt och jag försöker att komma på om jag valde fel väg någonstans, eller om det var rätt väg och bara så att jag inte hade räknat med hindren som kom upp på vägen. Oftast, vilket jag är tacksam över, kommer jag fram till att jag har valt rätt väg, bara kanske varit lite blind under tiden och inte förutsatt hindren. Eller varit lite för naiv för att inse att de där orosmolnen som jag kanske nog såg men undvek att ta tag i, inte försvann av sig själv och att jag nog inte skulle gått med huvudet rakt in i dem.

Min väninna sa efter 12-slaget: "Jaha du, nu gick vi in på det 40:de året." Och så stirrade vi på varandra och inga ord behövdes.

40 år. Vi har känt varandra sedan 7:an. I år blir vi 40 år gamla.

Jag känner mig inte som 40. Jag vet inte vad jag känner mig som, men absolut inte 40. Fast jag känner mig inte som en mamma till en blivande 9-åring heller, men det är lika sant det. I ett par år har jag sagt att jag ser fram emot att bli 40. Nu när det faktiskt bara är ett halvår kvar tills det händer, är jag inte lika säker på att det faktiskt är sant. Lika många mål som jag trodde jag skulle ha uppnått när jag fyllde 30, lika många mål har jag nog haft uppsatta i mitt huvud inför nästa nolla. Och jag vet inte om jag nått de målen. Jag kan inte direkt sätta fingret på vad jag inte har uppfyllt, eller vad jag kan ha ersatt dem med, men jag är inte redo att bli gammal. Jag är inte redo för "yngre medelåldern".

40 år.

Jag har låtit kameran vila under helgerna. Jag har inte riktigt känt att jag kan fånga det jag känner. En känsla av förvirring, förväntan och förverkligande. Förvirring för att jag knappt vet vart jag är på väg. Jag ska byta jobb om en månad, byta arbetsplats helt och hållet, till ett område jag inte känner igen och troligen kommer gå vilse på. Jag ska byta arbetskamrater och hitta en ny plats för mig själv. Var ska jag passa in nu? Jag är klar med min skola och detta jobbet har jag fått helt och hållet på mina betyg och mina meriter, det andra jobbet har jag haft sedan skoltiden och de har följt mig det sista året. Ibland är det kanske bra att bryta, för att inte sitta fast i en roll eller någons sätt att se på en. Jag längtar efter min nya arbetsplats och min nya roll. Den jag kan skapa helt utan förbehåll, helt utan historia. Och där kommer min förväntan. Min förväntan på mig själv, min nya situation och de nya människorna omkring mig. Ett förverkligande. Definitivt.

Men förvirringen ligger också i min roll som ensamstående mamma. Hur ska jag lösa min situation bättre än vad jag gjort innan? Hur ska jag förankra en självkänsla i min son som gör att han kan gå ut i livet stark, orädd och nyfiken? Än har jag klarat det bra, men han blir äldre och med det kommer andra rädslor, andra funderingar, andra tankar. Jag måste kunna anpassa mig själv och mina svar, till hans växande person. Ett förverkligande. Av oss två tillsammans och som individer.

Men svaret ligger nog i att inte låta allt för höga krav styra mig. Att se livet med lite mer blida ögon och ge mig själv lite mer beröm för det jag redan åstadkommit. Inte vara så hårdhudad och stursk, men lite mer vaken. Lite mer ärlig mot mig själv. Lite mer krävande mot de runt omkring mig, men snällare mot mig själv.

Ibland tror jag det räcker, att låta en Svea dra genom grantopparna, medan man själv bara sitter och tittar på. Låta livet få vila långt inne i hjärtat och samla kraft och mod. Och öppna ögonen mot ett nytt år.

"Naturen är fantastisk" suckade 8-åringen

Att fira nyår i Trollskogen