Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Att höra tystnaden

DSC06107 DSC06108

Idag hör jag tystnaden här hemma. Det är första gången på lite mer än 1.5 år som jag är helt ensam hemma. Corven kom ju inte till oss som riktig bebis-bebis och när sonen har mamma-semester så fanns ju alltid han hos mig.

Idag är jag ensam.

Jag har aldrig varit bra på tystnad. Jag vill gärna tro att jag är bra på tystnad. Men det är jag inte. Att sitta tyst tillsammans med någon är inga problem, vi är ju fortfarande tillsammans liksom. Men vara ensam hemma i tystnad, det går inte. Jag har aldrig klarat det, inte som barn, inte som tonåring och inte som vuxen. Jag tycker inte om tystnad. Då hör jag alla mina tankar som knackar på, som vill ha uppmärksamhet och som vill att jag ska tänka på bara dem. Det är ju bara så många tankar och alla vill att jag ska vara trogen just dem. Men då blir jag virrig. Då kan jag inte göra något alls eller koncentrera mig alls. Jag kunde inte läsa läxor utan musik. Försökte jag, så gick inget in. Satte jag på musik, så ramlade allt på plats med en gång. Jag kan inte sitta på jobbet och flöda remisser i tysthet, då somnar jag för det är så monotont. Men så fort jag får in hörlurarna och på med Spotify, så är jag klar på nolltid.

Och en dag som denna, då blir det Björn Afzelius. Då kan jag både skriva och sjunga samtidigt. Och så är jag inte ensam längre. För jag kan alla låtarna. Jag kan alla texterna. Jag har mina favoriter. Jag sjunger högt, jag sjunger lågt. Men jag har sällskap. Ett sällskap som sträcker sig så långt jag kan minnas, bakåt i tiden (jag var fyra år när jag var på min första konsert på Malmö Stadsteater). Och självklart såg jag filmen i fredags, på premiärdagen och allt.

Och på något sätt passade det väl in i hela den fasansfulla historien som sen utspelade sig i helgen. Att jag skulle få en påminnelse om min egen barndom, om min egen sårbarhet och om vad som verkligen betyder något för mig. Så idag, i tystnaden tog jag kamera och fick lite hösthimmel att visa. Det spelar ingen roll om bubblan fortfarande finns här, jag har börjat lyfta blicken. Jag kan prata om honom utan att rösten brister. Jag kan få tårar i ögonen utan att de börjar rinna. Jag kan ta i hans saker utan att mitt hjärta brister.

Men tystnaden klarar jag fortfarande inte av.

DSC06110

Jag sjunger proggsånger, ser det orangea ljuset, motar bort tystnaden, saknar och längtar. Men tårarna börjar lugna sig. Hur jag än vill, så går livet vidare. Vi är skyldiga att älska livet lika mycket som hårbollen gjorde. Om det finns något vi kan lära oss av våra fyrbentingar, så är det väl just det - att leva livet, älska villkorslöst och njuta av att vi finns till.

Lyft blicken, känn vinden, se färgerna, andas fritt - lev!

 

Att ha en sån där pepping-adrenalin-kväll igen

Att ha klarat av en måndag