Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Att sluta hålla andan

IMG_20150311_175817 IMG_20150311_180206 IMG_20150312_070217

Både jag och Minimannen har bytt tjocka vinterjackorna mot tunnare, snowbootsen till gympaskor och även om det är kallt ibland, så försöker vi intala oss att man ska frysa in våren.

I Fairytale Village går livet vidare. Jag börjar få ett ganska osunt förhållande med min soffa när sonen inte är hemma, men jag har liksom så mycket att ta igen. I vila. I stillhet. Jag har ju minus på energikontot. När Minimannen har semester från sin mamma, så går jag ner i någon form av feberdvala, ligger alldeles förlänge och tittar på film på kvällarna, glömmer att ta med kaffekoppen från bordet när jag ska fylla på och tar helt enkelt en ny istället. Ni vet den där känslan man får när man är sjuk, den där med pyjamasbyxor dygnet runt, en filt över axlarna, vaken, sover, vet inte vad klockan är. Gardinerna fördragna och mobilen på ljudlös. Och just nu får det vara så. Jag kommer fortfarande upp ur min dvala på måndagsmorgon, går till jobbet och sköter mig, så när dörren stängs och mörkret kommer, så får jag lov att vara helt stilla. Som en liten fågel i sitt bo när falken kommer, inte andas för högt, inte röra mig, ligga stilla och flyga under radarn. För om jag inte syns, kan inget farlig hända.

"Varför råkar du ut för allting? Räcker det inte snart?"

Frågan som ställdes i all välmening. Frågan som jag själv brottas med och som jag inte har något svar på. Fina väninnan som känns så långt borta just då. Lund till Anneberg är som tur-och-retur till månen. Och jag hör hennes röst genom telefonen och jag hör att hon är arg på mig. Arg för att jag ytterligare en gång har försökt att hålla saker inom mig. Vi som har känt varandra i mer än 25 år, jag borde ju veta vid det här laget att hon alltid får ur mig allting. Hur mycket jag än planerar att vara stark och inte tynga henne. Och jag gråter. Gråter och viskar fram "...jag vet... Jag trodde det skulle försvinna, då skulle jag berätta, när det var över...." Men sanningen är att det inte kommer försvinna, inte än i alla fall. Sanningen är att jag sitter och väntar på att telefonen ska ringa varenda dag. Väntar på att någon ska säga till mig hur vi löser detta, hur hon kan ta bort det, hela mig igen. Sudda bort det som inte ska vara där. Så vi kan gå tillbaka till att låtsas som om inget har hänt. Strunta i att leta efter en orsak.

Men sanningen är att även om telefonen ringer, så finns det inga garantier för att hon i andra änden säger att det finns en lösning. Inte ens en orsak kanske. Och inget att sudda ut fläckarna med.

Och solen går upp. Våren är på väg. Klockan blir sen som vanligt och jag vet att jag kommer vara trött imorgon. Men just nu, när fingrarna dansar över tangenterna, musik från Spotify och sonen som vänder sig i sin säng, just nu slappnar hela kroppen av. Nu vilar mina tankar. Nu är lugnet i mitten av min själ. Det finns inget jag kan göra just nu. Det finns kanske inget jag kan göra imorgon heller, men just nu - just nu får min själ ta all den plats den behöver.

Jag orkar inte hålla andan längre.

Designkärlek från Danmark

En födelsedagsfrukost, ett peppgäng och en gräsvinst