Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Att tillhöra en grekisk familj (dopet del 1)

Världens härligaste känsla! Och ganska kaosartat också men härligt! Var det någon som missade att jag var på barndop när jag var på Kreta? Att tillhöra en grekisk familj är verkligen omtumlande, både för små och nyss invalda. Folk överallt! Seriöst, detta är liksom bara en familj och "lite" vänner. Massa röster, massa kramar, massa pussar och skakande av händer. Barn, nallar, ett helt gäng fotografer som ropar på lille Noki som mest ser förvirrad ut och undrar varför alla tittar på honom. Då är det bra att mormor kommer och hjälper till att skydda lite. Giagiá Maria är som en mamma till oss allihop, hon lagar mat, hon samlar in oss, hon har ett vakande öga på allihop och med ett hjärta av guld.

Ett grekiskt dop är en ganska lång fest. Även om den inte började förrän halv åtta på kvällen (fast egentligen inte då heller, vi var inte bland de sista som kom dit, om vi säger så). Så ja, de börjar lite när det verkar som om bilarna slutar rulla in. Och som ni kan se, skiljer det sig väldigt mycket mot ett svenskt dop. Här kommer man och går lite som man vill, man tittar till dopbarnet och sen går man och pratar med en släkting man inte sett på länge. Sen går man tillbaka igen. Som tur var hade jag ju Alexandra nära mig och när jag var rädd för att missa något, kastade hon ett öga bort mot kyrkan och sa; Nä, det är ingen fara. Nu har noná fått bandet på sig, då ska hon gå ett par varv runt allihop... Det är lugnt, det är inte över på länge! 

Kyrkan är en sån där som familjen liksom är knuten till, där händer allt. Prästen känner alla och har varit med på alla dop, bröllop och begravningar. Och det ger också en helt underbar stämning. En varm, öppen känsla av att alla är välkomna.

Ett av de vackraste platser jag sett någonsin. Jag vet inte hur man kommer dit, jag satt i baksätet med giagiá och Bellis satt i framsätet och ville åka till en annan kyrka och tyckte att mamma Alexandra behövde bli fläktad med solfjädern. Mobiltelefoner ringde, alla letade efter alla och förvirringen steg lite mer eftersom vi hade en följebil efter oss som inte heller hittade. Giagiá satt och pekade höger och vänster och hojtade vägbeskrivningar på grekiska, Alexandra svarade "Nai nai" ("Ja, ja") och jag sitter och försöker få Bellis att sluta vifta med solfjädern innan hon träffar Alexandra i ögat.

Efter att ha spenderat nästan ett par timmar uppe vid kyrkan skulle sedan alla packa sig in i bilarna igen och åka ner till festen. Det var nästan ändå mer kaosartat eftersom vi fick med oss en annan liten kille i bilen också, vilket gjorde Bellis otroligt lycklig och hon satt och sjöng "Party, party" hela tiden och ropade på Patoli som mest svarade "Oxi" och "Ba" till det mesta hon sa.

Ja, herregud! Att tillhöra en grekisk familj är minsann en upplevelse och jag är så tacksam över att få vara en del av denna.

Alla tomma dagar

Chania by night