Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Avig Maria, det är jag det!

Så, när vi nu vet min bakgrund, så fortsätter vi.
Idag har jag handlat de böcker som kommer behövas inför det sista året i skolan! Det är himla bra att lära känna någon i klassen över som man kan köpa böcker av. Och det är ju så skönt att få dem så här tidigt så jag hinner läsa in mig innan skolan börjar i höst - äntligen ligga steget före! Terminen som gick nu började ju med min knäoperation som satte en del käppar i hjulet för mig, så våren blev ganska stressig i slutet. Det är inte lätt att plugga heltid och vara ensamstående också, hade jag visst det jag vet idag så hade jag.... antagligen gjort samma val ändå!  
Det är världens coolaste känsla att veta att jag har ett år kvar i skolan! Jag har redan gjort halva tiden - ett år gånget, ett år kvar och sen har jag ett helt nytt yrke i ryggsäcken! Ett yrke där det finns arbetsmöjligheter, en chans till ett jobb, ett "riktigt" jobb! Och känslan av att veta att jag gjort det, jag har tagit tag i mitt liv och gjort det som behövdes för att jag och Mini-Mannen ska få det bättre, den känslan kommer leva kvar i mig för resten av mitt liv! Jag kommer vinna mot oddsen! 
Och folk undrar hur jag kan le så mycket varje dag? Är det inte uppenbart? 
Livet är ju fantastiskt!

För flera, flera år sedan, innan jag var mamma och studerande, så bodde jag i Göteborg. 
Jag kämpade fortfarande aktivt med en av mina kroniska sjukdomar. Endometriosen (går att läsa mer om här) och jag var absolut inte vänner och jag hade fortfarande svårt att acceptera och lära mig leva "med" sjukdomen istället för att "vara den". Jag kämpade fortfarande emot med näbbar och klor, försökte fortfarande leva mitt liv som jag var van att leva det, inte leva som jag kunde leva det. Då, helt plötsligt, slutade mina ben fungera.
Jag ramlade ihop i en liten hög på vardagsrumsgolvet i en lägenhet på Hisingen i Göteborg. 
Jag har aldrig tänkt på hur kallt ett parkettgolv kan vara, förrän jag låg där. Eller hur hårt det faktiskt är. Jag har heller inte funderat på hur förlamad man blir när man inte känner något från midjan och ner. Jag kände inget tryck mot benen och golvet, jag kände bara hur ena sidan av bröstkorgen kändes mot parketten, hur kall kinden blev mot det kalla golvet, hur orkeslösa mina händer var när de försökte dra hela min kropp framåt. Jag var 24 år gammal och trodde jag hade förlorat mina ben för alltid.
Och jag bad.
Jag bad till Gud om värme, om att få ork att dra mig till soffan, om att nå telefonen, om att någon skulle ringa så jag kunde be om hjälp. Jag bad till och med om att mitt ex skulle komma förbi och hitta mig, bara så jag fick hjälp. Jag vet inte hur länge jag låg där, men jag uppskattade tiden till ca en timme när jag väl kunde komma upp i soffan. När jag hävt mig upp, började benen komma tillbaka men var blytunga och det tog ca en timme till innan jag kunde röra dem igen. 
Då bestämde jag mig! Jag höll telefonen i min hand, började sakta få upp värmen och senare somnade jag. Men precis där och då, bestämde jag mig! Varje dag är en gåva, varje minut händer det saker som kommer påverka mig och jag kan välja vad jag gör med den kunskapen. Jag kan välja att bli bitter och gnällig, förbanna livet och allt jag inte kunde göra, eller så kan jag le! Jag kan se regn som en möjlighet för gräset att växa, jag kan se blåst som ett skäl att få ligga i soffan under en filt och mysa. Jag kan se sol som ett sätt att fylla kroppen med D-vitamin, och jag kan se utmaningar som något som kommer stärka mig! 
Vet ni vad jag gjorde efter detta?
Jag anmälde mig till att dansa balett, på en dansskola i Göteborg.
Och benen? De fortsatte krångla, tills jag fick reda på att jag hade cystor som tryckte på nerverna i benen, därför slutade de fungera. Jag blev opererad igen, men fick permanenta nervskador och har idag RLS som ser ut som ep-anfall.
Men dansa balett - det gjorde jag! 
Och nu har jag bara ett år kvar i skolan!
Livet är fantastiskt!

Har jag plats i huvudet för detta?

Den om att tänka färdigt och göra upp en plan