Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Bara lite trasig och tilltufsad

FläskpannkakaNu har det gått så där lång tid mellan inläggen igen. Men det finns en förklaring. Jag känner mig lite trasig just nu.

Mitt huvud har en tendens att snurra ihop sig ibland. När det händer, försöker kroppen antingen bara gå vidare, för ibland är det precis vad som behövs, men ibland så visar det sig att kroppen bara skulle stannat kvar hos det förvirrade huvudet och försökt reda ut sakerna tillsammans. Men när kroppen inte stannar, då blir jag trasig. Trasig i huvudet, trasig i kroppen, gör en massa förvirrade saker, stressar för mycket och tvinnar upp mig själv så att jag mest liknar ett sjögräs i vatten, svävandes åt alla håll.

Det kan faktiskt vara svårare än vad man tror, att försöka fläta ihop sig själv igen. Speciellt när alla de där knasiga (och riktigt braiga) besluten jag tog när jag förirrade mig själv, måste knytas ihop. För det är ju så, efter ett tag måste man ju ta itu med allt man "ställt till med", oavsett om det är bra eller mindre bra saker.

Just nu har mitt huvud det extra svårt. Jag slutar mitt jobb om två dagar. Jag ska lämna min trygga, välkända hamn och ge mig ut på helt nya vatten, helt ensam. Jag lämnar kvar mina fina vänner och ska komma in i ett nytt gäng härliga människor, men visst är det skrämmande. Att kasta sig ut så där, från något känt och välbekant. Något jag kan och gör bra, ska bytas ut mot nytt och osäkert. Men spännande. Och jag längtar. Men jag sörjer. Magen fladdrar och hjärtat rusar. Huvudet skriker och själen sprängs snart av nyfikenhet. Men det är klart att man blir trasig då.

Jag är känd för att vara lite för spontan ibland. Jag tycker att en hel del saker säkert är toppenbra om man slår ihop dem. Det är de sällan. Men det vet jag sen (eller nu, så här på "andra sidan"). Just nu har jag även lyckats slå ihop lite saker som har med min hälsa att göra, vissa kunde jag påverkat, vissa inte, men nu så här med plåsterlappar, ömhet och en kommande skräckupplevelse med en stor och högt väsnandes tub som jag ska åka in i, så blir kroppen lite flyktbenägen och vill springa fort åt andra hållet (vilket jag inte kan, för en annan operation gör sig fortfarande påmind). Det är då som små ingrepp som "Heeej, vi plockar bort båda de där födelsemärkena som står ut, på samma gång. Det brukar gå toppenbra!" blir "Aaaa...eeee... Oj... Du hade rätt... Det har blivit en knuta där i nacken... Huh... Kolla, inflammation! Här får du kortisonsalva och så får du se till att inte sätta plåstren i håret, för det gör ont!" Och till det lägger vi skräcktuben som de vill att jag ska åka in i om ett par veckor. Och så foten. Glöm inte foten.

Till detta har även den gamla fina Jante-ilskan visat sig. Men det är något jag inte tänker lägga energi på i bloggen. Den där Jante har inte i min blogg att göra.

Men så kommer en dag som igår, där allt verkligen är helt sjukt stressigt och varje minut är upptagen, från tidig morgon in på jobbet, till stress till buss för att ha utvecklingssamtal, till stressa in och handla efter som en lapp i sonens ryggsäck bad föräldrarna hjälpa till med årets buffé på skolan dagen efter (som idag då), upp på tåget, av från tåget, slänga in handlingen i kylen, kasta ut ungen genom dörren igen, på tåget igen, av vid Hyllie och sen titta på ett helt gäng vuxna män som halkar runt och jagar en extremt liten svart gummibit som kommer i överljudshastighet. Och där någonstans, bland dansande maskotar, skrikande människor och pappersklappor, inser jag helt plötsligt att den där fläskpannkakan jag tänkte skicka med till skolan, kommer troligen inte vara klar innan halv tolv i natt. Och samtidigt finns det inte ett dugg jag kan göra åt det. Det blir ett uppvaknande, det.

Men sonen somnade med hockeypucken i sängen, fläskpannkakan blev klar klockan ett på natten, jag somnade i soffan och när klockan ringde imorse, insåg jag helt plötsligt att jag var i fas. Inte med livet, men med dagen. Allt är klart. Det enda jag behöver göra, är att röra mig lite långsammare. För Jante finns alltid, sår kommer och går, tuben måste jag ligga i, smärta och ömhet går över tillslut, det nya jobbet kommer börja på måndag och fläskpannkakan blev en succé på skolan.

Och i sonens ögon är jag numer en übermum med mantel, superkrafter och starkast i världen. Genast mindre trasig, bara lite ruffsig i fjädrarna.

Att ha sagt hejdå och loggat ut

"Naturen är fantastisk" suckade 8-åringen