Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

En oisolerad lada, en pool, en föreläsare och en extra filt, tack!

Sjörups Höjd1Sjörups Höjd2

Det finns dagar som bara är så där extra kul att vara med om. Som en utvecklingsdag på jobbet till exempel. Kanske inte låter så himla hippt men om man packar in ett 70-tal personer i två bussar och drar ut dem på landet-landet, då kan det bli precis hur roligt som helst. Och kallt - det kan bli attans så kallt, speciellt om man sitter i en halvt isolerad lada utan värme med en stor pool i. Men man kan skratta sig varm, när finaste Annika Dopping dra igång en liten "tänk-på-det-här-ni"-föreläsning om manligt och kvinnligt.

För allt detta och lite till gjorde vi i onsdags. Rakt ut på Sjörups Höjd bar det. Vilket i och för sig var extra kul för min del eftersom jag fick chans att peka ut alla kyrkor jag sjungit solo i och sen försöka få busschauffören att förstå vilket håll han skulle åka för att komma rätt, trots att jag inte varit just där, dit vi skulle. Men Sjörup liksom, hur stort är det? Och sen vid en skylt där det stod "Vilda Västern", där var det dags att gå av och gå sista biten upp. Låter kanske som om det bara var en liten snabb promenix bland de skånska rapsfälten men ack vad vi bedrog oss. Grusväg och backigt, jojo! Men när vi väl kom fram trodde jag verkligen jag skulle smälla av - inte nog med att huset var det mest bedårande jag sett på länge med sina krokiga trappor och helt sanslösa planritning, utan även för att helt plötsligt står det fyra alpackor och stirrar ganska så förvånat på oss, där vi kommer flåsandes upp för den sista backen! Johodå, fyra långhalsar med puffpäls på benen med väldigt förvirrad uppsyn. Och typ 65 stycken av de 70-talet människor tvärnitar och drar upp sina mobiler. Sjörups Höjd3Sjörups Höjd4Tillsammans med alpackorna bor även en väldigt stor minigris, en hund och en hälsar-på-hund, ett gäng hönor, kycklingar och en tupp som vägrade vara tyst, en häst (som jag faktiskt missade att hälsa på, väldigt förvirrat. Jag tyckte ändå jag var runt överallt på gården, men ingen häst) och en katt. Hundarna gillar inte applåder, de kom farandes ner från ovanvåningen, sprang runt bland oss där vi satt och sa ifrån på skarpen att "så där gör man minsann inte här inte".

Regnet höll sig borta med blåsten gjorde sitt yttersta för att pina livet ur oss. Fast ändå, är det inte lite det som är tjusningen av att få dra iväg, rakt ut på landet-landet, för att göra något man aldrig gjort innan. Det ska vara lite kallt och halvkrångligt. För då blir ju liksom upplevelsen så mycket bättre. Det är ju något man minns så där tillsammans med den underbara grisen, den toppengoda maten från Lisas i Ystad, sällskapet, skratten, filtarna, rädslan att någon skulle ramla i poolen. Jo, jag tycker nog det hör till.

Ja, vissa dagar är det bara liksom lite bättre än andra. För när man sitter där på bussen hem sen, hör sorlet från alla som pratar och skratten och man får lov att vara så där trött i kroppen och luta sig tillbaka och slumra lite, det är då jag tankar energi för att fortsätta traggla med de där dagarna som man helst skulle vilja slippa helt. Därför att när vi ses på jobbet igen, så kommer vi titta på allas bilder och nya tankar har bildats och nya bekantskaper har startats. Bara för att man satt en dag på en kulle i Sjörup och frös lite.

Snart 40 och fortfarande singel

En twofie och trötta ben