Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Hemma, var ligger det nånstans?

20150306_160016 20150331_160451

Just nu spelas en sång om och om igen, inne i mitt huvud. Den är från "Kristina från Duvemåla" och just nu känner jag mig lite som Kristina - "Hemma, var ligger det nånstans, kan nån ge svar?"

Vad är det som gör ett hem? Innan har jag sagt att hemma är var som helst, bara jag har mitt barn med mig. Och det är ju fortfarande så, men mer då? Kan man verkligen bo var som helst, bara man har varandra? Varför längtar så många till ett nytt hem i så fall? Och för vår del, vill jag bara flytta för att hyran helt plötsligt chockhöjts? Och för att pendlingen inte funkar optimalt? Eller är det så att jag egentligen inte ville bo här, men det var det enda alternativet som presenterade sig när jag behövde flytta? Eller var det bara inte så bra som det såg ut? Eller tror jag hela tiden att saker och ting blir annorlunda, bara vi bor "där", var nu "där" ligger någonstans? Eller är det allt i en och samma röra?

För mig är hemmet så otroligt viktigt. Det är där jag bygger upp min energi, stänger min dörr, fuldansar, gråter, gräver ner mig i filtar och täcken med te och seriemaratonar mig igenom en hel helg när sonen är hos pappan. Det är inte bara en plats att "hänga sin hatt" för mig, det är så überviktigt att det nästan går över styr. Det kan bero på att jag är kräfta, eller så kan det bero på att när det blåst stormvindar på andra områden i mitt liv, så har hemmet varit den enda fasta punkten jag kunde lita på. Eller båda. I hela mitt vuxna liv har min vardag kantats av kronisk sjukdom. Och den enda fasta platsen har varit hemma. Där jag kan strunta i att sminka mig när jag går upp, där jag kan låta stöket härja fritt för att sen få en sådan städmani att allt i garderoben blir indelat inte bara i färg, utan även i material. Men det är mitt och ingen annans. Ingen som bryr sig om jag klickar hem rosa gardiner på nätet. Ingen som bryr sig om blommigt porslin till middagen. Och nu de senaste 8,5 åren - där någon liten samlar samma energi och bygger på sin egen självkänsla genom att få lov att vara i total harmoni med sig själv.

Vi är på väg att flytta igen. Men var vet vi inte än. Jag vet bara att vi måste. Och inte bara för att det egentligen inte var hit vi skulle eller för att jag fått en ny chockhöjd hyra, utan för att... jag vet inte... detta känns inte som det hem vi ville ha. Att bo så nära Lund men ändå ha sådana problem med att ta sig någonstans är ju helt absurt. Och i torsdags, när jag såg en annons om ett "radhus" på 2,5 rum mitt inne i centrala Staffanstorp, med trädgård och långt lägre hyra och troligen granne med en väninna sedan ett par år tillbaka - så stod det helt klart - vi ska inte bo i Fairytale Village mer.

Men nu har jag ju målat in mig i ett hörn... För nu vill jag ju bara ha det där radhuset... Ack och ve, dessa val. "Hemma, var ligger det nånstans, kan nån ge svar?"

Vårens vackraste färg

Svävande storkar och varm häst