Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Hur går det med din diet-frågan

Yogicollage1 Yogicollage2

"Hur går det med din diet?"

Om ni bara visste så trött jag är på den frågan.

Kanske är det därför så många har ätstörningar idag. Kanske är det därför jag kämpat mot mina egna ätstörningar sedan 9:an. Kanske är det därför jag har en hat-kärlek till mat. Skam över att äta. Skam över att vara hungrig. Skam över att inte bara leva på vatten och luft. Hur många dieter har vi inte sett under åren? Som vilket annat 70-tals barn så har jag redan från barnsben hört talas om "Flygvärdinnedieten", "Jojobanta", fastor, soppdieter och äta som bebisar eller stenåldersmänniskor.

Jag.bantar.inte!

Jag har ändrat min kosthållning, jag har ändrat mitt liv, jag har börjat träna. Det är inte samma sak.

Mitt hat till mat började redan i grundskolan. Det var fult att äta för alla skulle se ut som Susanne Lanefelt och springa runt i tights, benvärmare och små tramsiga skärp i midjan över gympadräkten. Jodå, så även jag. Jag dansade jazzdans i all min benvärmarprakt! Klasskompisen och jag hade likadana dräkter fast olika färger på ränderna, grått och gult vs. grått och rosa. Och vi dansade våra små hjärtan ur oss till Wham!´s "Wake me up". Jag var smal som en sticka långt upp i åren, inga höfter, ingen byst och de andra tjejerna roade sig med att räkna mina revben efter gympan i omklädningsrummet. Så kom den där sommaren 1990, jag hade blivit "kvinna" men hade problem med mina hormoner, rättare sagt, min hormonhalt var så låg att jag blev sjuk och var tvungen att börja ta p-piller för att kontrollera min kropp. Och som över en natt, exploderade hela jag till ett stort berg. Och med det kom ångesten. Från sticksmal till tjockis.

I 9:an gjorde jag allt för att bli accepterad av de andra tjejerna. Jag satt i gruppen som varje fredag, utvärderade hur mycket de andra hade ätit under veckan och den som hade ätit minst fick lov att köpa en chokladboll i cafeterian och äta den med plasttesked. Medan de andra vakade så man inte åt den för fort. Och på gymnasiet gick jag Hotell- och restauranglinjen... Det är inte så konstigt kanske att det var där allt började på allvar. Att vara omkring mat hela dagarna gjorde att jag inte var hungrig. Att äta restaurangmat ett par dagar i veckan, gjorde att jag endast åt knäckebröd och fil de dagar vi åt i den stora matsalen.

Det var ett hemskt liv. Det gick så långt att jag tillslut bara åt ett par smörgåsar per dag, lagad mat en gång i veckan och ungefär varannan vecka fick jag total hunger och åt upp allt som fanns hemma (vilket gjorde att jag tillslut slutade handla, jag ville ju inte äta). Jag vägde mig runt 20-25 gånger per dag. Jag var sjukskriven på grund av min Endometrios så jag slutade gå ut. Jag stannade hemma så jag kunde väga mig. Så jag kunde kontrollera allt runt omkring mig. Drack te med mjölk för att stilla den värsta hungern och vatten, massor av vatten. Fick ångest när jag var tvungen att äta ihop med andra, drog alltid en lögn om att jag redan hade ätit, så jag skulle slippa skämmas.

När jag träffade min sons pappa, vägde jag 68 kg, åt lagad mat en gång i veckan och ungefär 2 smörgåsar per dag, de andra dagarna. Levde på kaffe med mjölk eller te med mjölk. Men jag var nöjd (trodde jag), jag var smal, jag hade kontroll. Det finns ingen större lögn än den - kontrollen hade jag förlorat för längesedan... Pappan var en duktig kock och sakta, sakta började jag äta igen och flera år senare blev jag gravid och enorm. Korten från sonens ettårskalas vill jag helst inte titta på, för jag mår dåligt av synen. Den där feta människan kan inte vara jag. Jag bröt ihop, hängde med grannen till ViktVäktarna och vägde in mig på 91,2 kg! Jag grät hela vägen hem, hur hade jag kunnat låta det gå så här långt? Från 68 kg 5 år tidigare, till 91 kg...

Och nu, 6 år efter jag slutade på VV, väger jag samma som då, 72,5 kg. Det var där jag slutade förra gången. Men som vanligt gick jag sakta upp igen och mitt mantra blev "Jag väger i alla fall inte lika mycket som då, 91 kg". Skillnaden denna gången är att jag inte tänker sluta med något. Det finns inget att sluta med. Jag har lagt om min kost, det finns inget som får mig till att lassa upp mängder med pasta och andra kolhydrater igen. Det finns inget lockade med min svullna mage och smärtorna i lederna. Jag har bara valt en annan väg, en väg som är hållbar, som handlar om att inte vara hungrig. Jag har valt en väg där jag gör träning minst 4-5 gånger i veckan, hemma. Jag springer inte på något gym, jag gör min hard core yoga. Jag har hittat min träning. Jag vill inte göra avkall på varken julbord, ett par glas vin eller godis. Och jag behöver inte det heller. För jag vet att jag bara går tillbaka till min vanliga kost dagen efter en "bender", jag tar mig upp på mattan även om klockan är mycket och jag känner mig gammal och sliten efter att ha varit hemma kvart i tre på natten efter en väldigt trevlig tjejmiddag igår. Där, mina fina vänner, har vi skillnaden. Jag bantar inte, jag har bara valt min kost efter vad jag mår bäst av.

Snälla, tänk på vilka signaler du sänder ut, nästa gång du frågar någon om hur hennes diet går. Eller säger att hon inte borde gå ner mer, för att du tycker hon blivit för smal. Jag äter tre gånger mer än vad jag gjorde innan, jag äter regelbundet. Jag lagar mat. Jag äter! Jag råkar bara träna också.

Men jag bantar inte. Detta är inte en diet - detta är ett livsval!

Take care, y'all. Lots of love

Utmana dig själv

Jul, jul, strålande jul