Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Jag är en Endoprinsessa

IMG_20160316_124325

Hej mina fina!

Lagom till att fibrofebern gav sig igår så tog nästa åkomma över. Har du hört talats om Endometrios? Det är klart du har, det har skrivits ganska mycket om det den senaste tiden. Om hur det äntligen klassas som en riktig sjukdom, om hur få kvinnor som faktiskt får hjälp och ett tag fick var och varannan kändis endo och satt i den ena tidningen efter den andra och grät.

Jag är en Endoprinsessa.

Det låter så mycket finare än att säga att man är sjuk. Jag är så tacksam för den kvinna som skrev det ordet första gången. För jag vill inte prata om att vara sjuk, jag vill prata om att leva ett liv, lite annorlunda jämfört med många andra. 1996 fick jag diagnosen endometrios, efter sex månaders åka-in-och-ut-på-akuten. Efter att mina armar använts som nåldynor och mina blodkärl blivit ärrade och förtjockade. Sex månader av ofattbar smärta och dumma, oförstående och empatilösa läkare. En liten titthålsoperation senare och jag blev stämplad som endometriospatient. Ibland måste jag nästa påminna mig om hur det började, för det blev snabbt en vardag. Att gå upp tre timmar innan man skulle gå till jobbet, bara för att alla mina mediciner skulle hinna kicka in eller för att se om jag ens kunde stå på benen. En cocktail av mediciner (ibland upp till 26 tabletter tre gånger om dagen) som alla hade ett eget litet problem att ta hand om. Stöd för att kunna gå och stå. Sex operationer på tre år. Konstant och outhärdlig smärta. Svarta nätter där min mamma fick sitta med mig i telefon i timmar medan jag bara grät. På alla foton, en trött och härjad människa, som jag knappt känner igen idag. Ett leende som aldrig nådde ögonen. Årslånga sjukskrivningar där jag isolerade mig från hela världen. En operation som höll på att sluta riktigt illa när de skar hål på pulsådern i magen. Känselbortfall i benen på grund av cystor som tryckte på nerverna och som gjorde att jag kunde ramla ihop i en liten hög på golvet och aldrig veta när jag skulle få tillbaka mina ben igen. Och som gav mig permanenta nervskador i båda benen....

Om man går igenom allt som hänt, då är man inget mindre än en prinsessa för att jag fortfarande finns kvar, för att jag kämpat och härdat ut.

20160206_164533 20160206_184755

Ja, så kan livet bli.

Från totalt nedgången och bruten, till en mamma med fjäderboa och med världens mest underbara lille Miniman. Nu har äntligen smärtan sänkt sig lite. Jag har den där lätta känslan i kroppen igen. Den där känslan av att kunna lätta från marken, andas med hela kroppen igen, våga räta på ryggen utan risk att magen krampar. Två dygn som gjort mig helt slut. Och det är inte över än men det är i alla fall bättre. En liten tablettcocktail och lite sömn efter jobbet och nu börjar jag känna igen mig själv igen.

Det är ett hårt jobb att vara prinsessa. Men de svåra stunderna har gjort mig till den jag är idag och vet ni vad, jag är så otroligt stolt och nöjd över den jag är, så jag skulle inte vilja ha en enda minut ogjord.

Namaste!

Att tipsa lite om Xania

April, inspiration, bloggpaus och fibromyalgi