Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Lille katt, lille katt, lille söte katta...

Djur är härliga!
Jo, det är de! När de håller sig på golvet, inte river ner varenda dricksglas vi äger eller river ner mina tavlor från väggarna! 
Jag var allergisk mot katter förr. Riktigt allergisk, så där så det poppade upp stora utslag på kroppen som kliade massor och tvingade mig att gå med höga kragar på tröjorna även om det var 25 grader varmt ute. Jättejobbigt! Speciellt som alla katter verkade tycka att jag var den bästa att stryka sig emot också. Och när sonen sen får bästisar som har flera katter, så började tjatet. Ett tag var det ju jätteenkelt, "mamma är allergisk", sen blev det "men vi har ju hund", men sen hade vi ju inte hund längre och mamma bröt ju inte ut i popcornstora klimärken varje gång vi kom nära en katt. Och så föll jag till föga en helg när sonen inte var hemma, när en väninna förklarade att de inte kunde ha kvar den lilla kattherren och att de så hemskt gärna ville att han skulle komma till någon de kände. Och jag satt hemma en lördag, saknade sällskap så det värkte i varje fiber av min kropp och mitt lilla hjärta skrek; "Men han är ju så sööööt! Och liiiiiten! Han kan väl inte vara så jobbig att ta hand om?? Vad kan hända, liksom???" 
Och min ömma moder undrade stilla om hennes dotter totalt tappat förståndet...
Men, som en furie blir jag när jag bestämt mig för något! Här skulle överraskas son när han kom hem!
Jajakvinnsan! 
Så ett sms till hans fader; "Bara så du vet, vi blir med katt imorgon. Säg inget, överraskning för Mini-Man!"
Sen knallade jag iväg med mitt knäppa knä och handlade kattsand och kattlåda och bar hem (vägde massor men har man inte bil så får man vackert gå) och förbannade mig själv för att jag inte hållit koll på busstiderna och upp för alla trapporna och fixade och donade. Och ja, en överraskning blev det ju - för oss båda...

Jag har insett att jag inte går väl ihop med djur som inte håller sig på golvet, djur som hoppar flera meter rakt upp i luften för att sen attackera en sovande i sängen bakom bokhyllan, djur som anser att banden till knytgardinerna är till för att hänga i eller att alla blomkrukor går att ligga i - blommor eller inga blommor...
Han är ju sååå söt, sååå underbar, sååå mjuk. Och han hårar något så kopiöst, varje gång jag borstar honom så hoppar små tussar av pälsen och lägger sig runt min näsa. Och han pratar hela tiden, och han tjafsar emot när jag säger till honom att gå ner från bordet och han tar sönder allt jag håller kärt genom att putta ner det i golvet....
Och sen hoppar han upp och lägger en tass på min sons kind, gosar ner sig hos ett barn som så länge önskat sig ett djur som faktiskt kan sova i samma säng som honom utan att putta ner honom, så ligger de där i sonens fåtölj och spelar Minecraft tillsammans och kattskrället gosar ner sig i sonens filt när han inte är hemma och visar hur nära han vill vara.
Asch, ditt dumma kattskrälle - som vi älskar dig!

Älskade sommar, saknade balkong

Har jag plats i huvudet för detta?