Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Lost track of time and space

November1 November2

Efter att ha varit vaken cirka 7 timmar på mer än 1.5 dygn, så känns det verkligen som om jag har tappat både tid och rum. Klockan verkar inte stämma med min inre tidsuppfattning och hälften av tiden vet jag knappt var jag är. Kroppen känns som om den sprungit ett maraton och det värker fortfarande i varenda muskel, trots att jag inte rört mig ur fläcken sen i fredags kväll. Att sen vakna upp i morse och höra hur vinden försöker dra loss taket och hur jägarnas skjutande ekar mellan husen, gör ju inte saker mer greppbara.

Stormen river utanför fönstren och det enda jag minns av de senaste dygnen är att jag kommer hem, vill somna i soffan direkt, men plågsamt håller mig vaken. Pratar som hastigast med min son och sen däckar. Jag vet att jag varit uppe och gett Sigge mat och stapplat ut på badrummet, bara för att se ett spöke i spegeln och stappla tillbaka till soffan. Med en bedövande huvudvärk och en kall känsla i armarna och händerna, har jag försökt hålla illamåendet borta och stundtals vet jag att tanken farit genom huvudet, Vad är det som händer med mig...

Tja, vad som händer är väl att någon form av influensa vill ha tag på mig, men eftersom jag fått vaccinerat mig på jobbet, så stöter den lilla bacillen på patrull i min kropp. Min kropp som inte har motståndskraft till något, dukar då under i lite mer än ett dygn och försöker med alla krafter pressa bort allt som kan göra mig sjuk. Under tiden känns det som om jag vandrar i dimmornas land och gränsen mellan vaken och sovandes suddas ut, linjen mellan dag och natt finns inte och det enda som känns är upplösning av mina atomer som krampaktigt håller fast vid varandra in i det längsta.

Jag har stillbilder från gårdagen. Och ibland bara en känsla i fingertopparna. Jag har fått tröst och stöd från en Siggekatt som har vägrat lämna min sida. Han har legat tätt inpå mig, som för att stilla min oro och ge mig tröst. Han har inte sagt ett pip, inte heller lekt och inte knorrat efter mat. Han har låtit mig komma upp när jag kan, sova när jag inte orkar mer och bara haft ett vakande öga över mig.

November3

Och idag, med stormen rivandes utanför knuten, så struntar vi bara i att flytta på oss. Även om jag i alla fall klarar av att sitta upp idag, tänka några klara tankar, så stannar vi i soffan, med filtar och kuddar och Netflix. Det finns inga måsten idag. Det är söndag och det är grått och kallt över slätten. Och även om jag bara har en vecka kvar tills jag ska opereras och egentligen massor kvar att förbereda, så struntar vi i det idag. Det hinns med. Jag har en vecka kvar. Och sen ska jag ligga stilla igen. Jag ska bädda ut soffan, se till att ha matlådor i frysen, ha alla kuddar och filtar jag behöver nära till hands. Jag ska lägga fram värktabletter och vattenflaskor. Jag ska köpa hem sånt som är lätt att äta och glass som tröst.

Och jag ska julpynta. För jag brukar ha allting klart till första advent och denna första advent, kommer jag antagligen fortfarande ligga nerbäddad i soffan med den opererade foten i högläge. Och då vill jag tända alla fina lyktor och känna juldoften och veta att det löser sig ändå. Jag får lov att ligga still. Jag måste ingenting. För smärtan i foten ska försvinna och även om det kommer göra mer ont än nu, så ska det bli bättre. Jag måste bara hålla ut.

Och nog håller man ut lättare, om det är varmt och mysigt och ljusen tindrar och juldoften sprider sig när stormen rasar utanför.

Tillbaka ute i rymden

Barnbakis och smickrad upp över öronen