Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

När man bara har den bästa mannen som finns

Ja, vad kan jag säga, nu är jag hel igen!
När jag har den vackraste lilla handen i min, när han ler så där halvtrött mot mig och sen själv bestämmer vilka bilder han vill jag ska använda i bloggen. Min store-lille man!
Denna killen var omöjlig.
Inte omöjlig-omöjlig, utan som i "inte vara möjlig att föda".
Visste ni det? 
Som den Endo-prinsessa jag är, så kan jag inte få barn, eller kunde inte. 
Tro mig, vi försökte...  I över fyra år försökte vi, och jag fick missfall, får man berätta om sådant? Ja, det tror jag nog att man får. Jag fick flera spontana missfall, men ett av dem som högg hårdast och det var det jag gick igenom ensam, hemma på soffan. Jag har alltid smärtor i magen, varje dag, varje timme, men detta var något av de starkaste smärtor jag någonsin känt i mitt liv. Som om mitt inre ville dra ihop sig till ett vacuum, implodera och försvinna in i ett moln av glödande smärta. Och jag mitt dumma nöt, tar smärtstillande och går och lägger mig på soffan och gråter mig till sömns... För tanken på att något allvarligare skulle kunna hända mig, den fanns inte, inte just då. Jag ville bara gråta, sova och inte känna mer. Efter det var det stopp... Det gick inte mer... Fast det visste jag ju inte då, så jag fortsatte hoppas, varje gång och varje månad grät jag instängd inne på toaletten. 
Men med hjälp, massor av hjälp och en obscen mängd mediciner och extremt dåliga odds, så fick jag i vecka 7 se ett pickande hjärta, som låg halvt utanför kroppen i en liten påse (jo, det är helt sant, det är så de börjar sina liv, som små räkor med hjärtat i en påse) och jag grät...
Min graviditet var allt annat än smidig och vacker... Den var kantad med smärta, sjukskrivning, idiotiska läkare som frågade om jag inte skulle göra abort eftersom jag hade så ont, myrsteg ut med en stackars hund som hela tiden var beredd på att springa efter hjälp om matte rasade ihop i en stor hög längs med gatorna i Skurup. Sätesbarn, moderkaka på fel ställe, blåmärken på livmodern och en bortdomnad gravidmage som var enorm och brann som eld varje gång han rörde sig... Så nä, inga vackert skimrande 8 1/2 månader av gravidlycka... 
Och så en gnistrande vacker kanelbulledag anno 2006, fanns han bara där! Han kom ut...  och han försvann... och jag syddes ihop och grät och undrade var mitt barn var. Kejsarsnittet syntes i den stora lampan ovanför mitt huvud, men när de satte skalpellen i magen, så vände jag på huvudet, detta ville jag inte se. Och röra mig kunde jag inte, så när den lilla plutande pojken sakta gled ner från mitt bröst, kunde jag inte annat än kalla på hans far så han kunde räta upp honom igen, lägga honom till rätta och sakta förmana min sovande son att aldrig, aldrig lämna mig igen. 
Nu är han hemma igen och jag är hel!
Den finaste handen i min!

Vad är det för dag egentligen?

Favoritsällskapet i badrumsskåpet