Hi.

Welcome to my blog. A crazy mum with her crazy son and then there's the cat. Travels, tips, everyday things - all in a big warm blog.

 Hope you have a nice stay!

Prestationsångest

2016-05-18-08-59-42

Livet på en pinne, va? Där uppe i det gröna.

Slagkraftig rubrik, eller hur? Varför? För att jag ser nästan varje dag någon form av prestationsångest runt omkring mig. Antingen på fejjan, i någon blogg, hos någon kollega eller hos mig själv. Och det skrivs mer och mer om vikt, utseende, hemmet, barnen, träningen. Ja, allt ska man ha prestationsångest för, för det finna alltid någon annan som gör det bättre än man själv.

Jag har ändå blivit mycket bättre på att sänka kraven på mig själv. Jag hade inget val liksom. Do or die - ta itu med det som är jobbigt, bryt ihop och gå vidare, med lite snällare tankar om dig själv. Och så här laserbakis som jag är idag, så är det ju extra viktigt att jag är snäll mot mig själv. När det spänner och drar i tinningen och jag är blåsvart-prickig och svullen, då kan jag inte bara ånga på i ullsockorna för då kommer jag ramla ihop i en liten hög av trötthet och smärta.

Min KBT:are frågade mig vem "alla" var på min fina lista om hur jag skulle vara för att jag skulle vara nöjd. Där fanns många "Alla gör..." och "Alla andra kan..." Och ja, vem är alla dessa "alla"? Dom finns faktiskt bara i mitt huvud, för ingen klarar av allt det där som stod på min lista. I alla fall inte själv. Jag har mätt mitt liv efter en måttstock som baseras på att vara två. Två vuxna och ett barn. Inte en vuxen och ett barn. Det finns ingen möjlighet att jag kan hinna allt det där som "alla andra" hinner när de är den perfekta bilden av "kärnfamilj". Jag är en heltidsarbetande ensamstående mamma. Ensamstående eller enastående?? Det sistnämnda tack!

Jag har slutat jämföra mig med alla andra. Jag är jag och det är jag apstolt över. Det finns bara en av mig. Däremot är jag den första som driver på mig själv att bli den bästa versionen av mig, som jag bara kan bli. Men det är en helt annan sak, det handlar om utveckling. Inte ångest. För samtidigt som jag inte ska jämföra mig själv med alla andra, så behöver jag ju inte stå still och trampa vatten "bara för att". Att inte yoga minst fem pass i veckan har inget med prestation att göra, det har med uthållighet och ork att göra. Det ger mig ork att läsa god natt-bok för Jonte. Att inte dammsuga varannan dag, har inget med nitiskhet att göra. Det gör att katthåren inte tar överhanden och vi utvecklar allergier. Att inte följa mitt kostprogram och mina livsval handlar inte om att vara smal. Det handlar om att ha den bästa kroppen möjligt med alla mina sex kroniska sjukdomar, att maximera min potential för att klara både sonens aktiva liv och mitt eget.

Allt jag gör, gör jag för att ge mig själv bästa förutsättningarna för att lyckas optimera mig själv. Och det är verkligen så enkelt. Jag tävlar mot mig själv. På så sätt vinner jag hur det än går. Och det är det jag vill dela med mig av idag. Några verktyg för att tagga ner pressen på dig själv:

Det finns inga "Alla". De existerar faktiskt inte, alls! Så låt dem inte bo i ditt huvud!

Du kan bara tävla mot dig själv! Allt annat är orättvist och inte ens värt att lägga tid på. Faktiskt!

Om du tävlar mot dig själv, så vinner du varje gång, oavsett resultat! Om du orkade göra plankan i morse - grattis! Det var en planka mer än vad du gjorde igår!

Om du ska börja träna, gå ner i vikt, lägga om dina livsval - gör det för din skull! För det du gör för din skull, kommer i längden gagna dina närmaste.

Sluta säga "Det går inte", "Jag kan inte". Vad säger vi till våra barn när de säger så? Jo, vi peppar, vi stöttar, vi sätter hårt mot hårt och säger att man kan inte lära sig något om man inte tränar på det. Så varför är inte du värd samma peppning?

Gå fram till spegeln varje morgon, titta på dig själv, LE och säg; "Det här är väldens bästa dag!" Japp, det kommer kännas urlöjligt i början men snart sitter det!

Behöver du en påminnelse lite då och då om att hålla tankarna lyfta och positiva? Placera ut små Post-its med hejarramsor och peppingord på, lite här och var i lägenheten. Insidan av kylskåpet kanske? En lapp som säger; "Hej snygging! Vad blir det för mat idag, mästerkocken?"

Om detta känns svårt; Skriv upp alla "Måste"-tankar och alla "Alla"-tankar som finns i ditt huvud och ställ dig sedan två frågor. Fråga 1: Är detta rimligt? Fråga 2: Vilket är viktigast? På min lista som min KBT:are satte mig på att skriva så stod det bland annat: "Baka allting själv. Laga mat från grunden, varje dag. " Vad tycker ni? Fråga nr 1: Är det rimligt? Om jag är en vuxen i hushållet. Är det rimligt att jag kommer hinna baka bröd varje dag och aldrig ta till köpeköttbullar? Och fråga nr 2: Är det viktig? Eller är det viktigaste att jag gör den mesta maten från grunden, att vi i alla fall har mat och att jag ser till att sonen får i sig det han behöver? En annan mening som stod på min lista var; "Alltid vara glad" - men seriöst? Det är ju en total omöjlighet, så varför plåga mig själv med att sätta upp ett sånt hinder för mig själv? Hur kan man ens kräva det av sig själv? Nä, bort bort bort!

Och så upprepar vi dessa stegen, om och om igen. I minst 21 dagar. För det är så lång tid det tar att ändra ett beteende, att få in en ny rutin.

Vad stoppar dig? Jag vet att du kommer klara det! Heja dig! Glöm inte att det är väldens bästa onsdag idag!

Namaste!

Laserbakis

Jag kan inte baka längre